Mossar som inte har dikats är ovanliga i länet. Träskmossen är med sina 14 hektar en av de största i länet. Större delen av mossen är täckt med en tanig tallskog där skvattram bildar en nästan midjehög matta. Under högsommaren är den kryddiga doften från busken närmast bedövande eller för att citera Harry Martinson: ”Den luktar hett som en brunstpust ur trollbergen”.
När stigen från Täljö når mossen skymtar ett öppnare parti på vänster hand. Bana dig väg genom skvatt-rammen och du står plötsligt på sviktande gungflyn vid en liten tjärn. Allt känns mycket norrländskt. Över vitmossmattorna höjer sig tuvullens vita tussar och här och var enstaka ängsull. Dystarr, ett halvgräs med huvudutbredning i Norrland, är vanligt vid gölens kanter. Men mest norrländsk är ändå dvärgbjörken som står i skogskanten strax sydost om tjärnen. Det är enklast att hitta den i september då den får vackra gula färger. Här finns också en hybridform mellan dvärg- och glasbjörk. Andra myrväxter på mossen är rundsileshår, rosling och tranbär.
Typiska myrfåglar saknas men trädpiplärkan är karaktärsart för mossetallskogen. Skogarna söder om Träskmossen mot väg 274 är delvis gamla, fina strövskogar. En stig fortsätter ner mot Svinninge i sydost. Här finns strandängar som trots att de håller på att växa igen fortfarande kan bjuda på en del fåglar under sträcktid. I viken brukar det rasta mycket änder.
Granskad och kompletterad av Åke Strid, Naturskyddsföreningen i Österåker våren 2000.
