Järvakilen är Stockholmsområdets längsta grönkil – den sträcker sig från Södra Djurgården i söder till Sigtuna i norr. Järvafältets naturreservat breder ut sig i en del av kilen – norr om Akalla med Hägerstalund och Hanstaskogen, mellan Jakobsberg och Sollentuna och upp till Bissinge och Rotebro i norr.
Naturskyddsföreningen driver i samarbete med ett flertal andra organisationer att även området som tar vid söderut mellan Akalla och Tensta ned till Ulriksdalsområdet och Ekoparken i söder också ska avsättas som reservat. Läs mer om detta arbete på www.igelbacken.nu.
I Järvafältets naturreservat med omgivningar är naturen omväxlande. Här finns både djupa barrskogar och blomsterrika beteshagar. Vassomgärdade fågelsjöar kontrasterar mot skogssjöar med klippstränder och ropande storlommar. Skogarna är utmärkta svampmarker och genom hela området löper ett nät av stigar och bilfria småvägar som gör det lätt att ta sig fram. Vill du besöka flera delar av området är cykel oslagbart (ta med på pendeltåget).
Mellan 1915 och 1968 var området militärt övningsområde. Det medförde att det som idag är reservat skyddades från bebyggelse och det gamla jordbrukslandskapet bevarades. Hela Järvafältet är fint att ströva i, nedan beskriver vi några av pärlorna.
Säbysjön är en mycket bra fågelsjö. Som så många andra fågelsjöar i stockholmstrakten blev den allt artfattigare under 70- och 80-talen. På senare år har trenden vänt med hjälp av restaureringsåtgärder. Nu kan en fågelmorgon vid sjön återigen vara mycket givande. Från fågeltornet i sydost har du god utsikt över den södra viken som också är den bästa ur fågelsynpunkt. Under vår och höst brukar det ligga mycket sjöfåglar här, t ex brunand, bläsand, kricka och smådopping. Skrattmåsarna vid Säbysjön för en osäker tillvaro. De utsätts för störningar vid kolonin både från mink och från fiskande människor. Ett par storlommar häckar och på eftersommaren samlas en mängd storlommar i sjön. Upp till 18 lommar har setts samtidigt. Under flera höstar har rödhuvad dykand stannat i Säbysjön. Längs vassarna patrull-erar brun kärrhök och skäggmesar klättrar bland vasstråna.
Norr om Säby gård har nötkreatur på nytt börjat beta strandängarna och resultatet har inte låtit vänta på sig. Några par gulärla har börjat häcka och flera olika arter vadare rastar här, t ex grönbena, brushane, svartsnäppa och dvärgbeckasin. I området runt gården kan du se stenknäck och kattuggla. Arter som håller till vid sjöns strandskogar är rosenfink, mindre hackspett och stjärtmes. Vid Ålsta finns några exemplar av backsippa.
Kring Väsby gård finns Järvafältets vackraste och mest välbevarade bondelandskap. Söder om gården har naturvårdsförvaltningen i Sollentuna återskapat en våtmark som betas. Rastande flyttfåglar har genast hittat denna oas och redan första året noterades dvärgbeckasin, dubbelbeckasin, gluttsnäppa, grönbena, mindre strandpipare och brushane. De fuktiga ängarna hyser gammal slåttermarksflora med höskallra och slåtterblomma. Strax öster om gården finns torrbackar där du i juli kan hitta pukvete, ett numera mycket sällsynt åkerogräs som förr kunde färga hela åkrar i purpur.
Väster om Väsby gård ligger resterna av torpet Hällen. Här har flera växter från den gamla jordbrukstiden hållit sig kvar. En sådan växt är stallört som växer på dikesrenarna. Inne i hagarna norr om vägen mot Säbysjön finns ormtunga och ängsstarr. I åkern söder om torpstället står rikligt med råglosta, som är ett mycket sällsynt åkerogräs från förr. I den betade fuktäng som ligger söder om åkern finns rosettjungfrulin och mängder av darrgräs.
Överhuvudtaget är Järvafältet rikt på sällsynta åkerogräs. Förutom råglosta finns även riddarsporre, korndådra och nattglim. På de många åkerholmarna växer ofta många intressanta arter som säfferot, solvända, backklöver med mera. Bögs gård har ett visningsjordbruk som är mycket populärt hos barn i alla åldrar. Strax väster om Bögs gård ligger Naturskolan med Naturcaféet och Floras trädgård. Floras trädgård är en liten botanisk trädgård utmed ett järnvägsspår med ruderatväxter som förr växte utmed landets järnvägsbankar. Nyligen har en botanisk tidslinje anlagts som visar nyttoväxter från stenåldern till nutid.
Ravalen är en sjö med vackra omgivningar. Söder om sjön finns välbetade hagar och skogar. Här finns också Svealands enda bestånd av läkebetonika. Botanister har dividerat om huruvida denna gamla medicinalväxt har kommit hit på naturlig väg eller blivit utplanterad. Den senare teorin verkar mest trolig. Väster och söder om sjön finns ädellövlundar med stjärtmes och mindre hackspett. Stenknäck är dessutom mycket vanlig.
Hanstaskogen är i mångas tycke Järvafältets finaste skog och sedan några år skyddad som naturreservat. Delar av skogen är gammal barrskog med mycket svamp på höstarna. I västra delen finns ädellövskogar med mycket stora ekar. I maj fylls marken av vitsippor och det är en fröjd att vandra här. Men skogens märkvärdigaste innevånare är svampar. Här kan du hitta flera mycket ovanliga arter som är knutna till den gamla lövskogen, t ex igelkottstaggsvampen som växer på gamla ekar, eller hjorttryffel, en svamp som aldrig tittar upp över markytan. Ingen av arterna finns på mer än en handfull platser i Sverige. En annan märklig svamp är liksvampen. Den står upp ur marken som en erigerad penis men slaknar snart och lägger sig ned mot markytan. Det svenska namnet har den fått för att den luktar lik.
Hanstas omväxlande skogar är fina miljöer för våra vanligare rovfåglar. Duvhök, sparvhök, ormvråk och bivråk visar sig ofta. Hansta är gammal kulturbygd. I skogsbrynet mot norr ligger fornlämningar från ett järnålderssamhälle med stengärdsgårdar, gravrösen, en uråldrig stig och inte minst resterna av ett 10 x 20 meter stort långhus.
Även många av Järvafältets andra skogar är gamla med ”urskogsarter” som grönpyrola och olika lummerarter. Flera stora alkärr finns i skogarna. Sist i denna exposé kommer Översjön som är en fin badsjö med ett häckande storlomspar som är lätt att få syn på.
Granskad och kompletterad av Herbert Henckel, Sollentuna Naturskyddsförening våren 2000.
