Landsort är utan jämförelse länets bästa sträckfågellokal. Här finns också mycket att titta på för den botaniskt intresserade.
När Waxholmsbåten glidit förbi de sista skären söder om Torö ser du Landsorts branta kustlinje, ensam mot en obruten horisont. Den knappt halvmillånga och 500 meter smala öns rätta namn är Öja, men den kallas oftast för Landsort efter fyren i söder.
Hitta ut till skärgården med Waxholmsbolagets reseplanerare
Landsort är känt för sitt magnifika fågelsträck. Ejder och alfågel passerar i tiotusental under månadsskiftet mars-april. I maj kan du se de långa karakteristiska pärlbanden av sjöorre och mängder av både små- och storlom. Högarktiska vitnäbbade islommar och bredstjärtade labbar ses i enstaka exemplar från början till mitten av maj.
Öns häckfågelfauna är typisk för utskärgården. En silvertärnekoloni finns i Norrhamn. Labb ses ofta på sina piraträder mot tärnorna. I tärnkolonin häckar också roskarl. Med tubkikarens hjälp kan du runt ön se fiskande tordmular, tobis- och sillgrisslor. De flesta kommer från sina häckplatser vid Grän och Gunnarstenarna.
Under sista veckan i juli börjar de första flyttfåglarna återvända till sina övervintringsplatser. Vadarsträcket är ofta imponerande med bl a myrspov, kustsnäppa och kustpipare. Särskilt bra är dagar med sydvästvindar och dåligt väder, då fåglarna flyger lågt invid öns östsida.
Under höstarna är inte sträcket lika koncentrerat och det skiljer sig också artmässigt gentemot vårsträcket. I september- oktober passerar stora mängder bläs- och stjärtänder. Oktoberdagar med ostvindar brukar vara spännande och ofta ses stora mängder prutgås och vitkindad gås. Dessa fåglar kommer från sina häckningsplatser långt uppe i Arktis och har flugit via Kolahalvön och Finska viken. Sjöfågelsträcket på vårarna ses oftast bäst från bergknallarna vid Norrudden. Vilken observationsplats som är den bästa under hösten beror på vart vindarna för fåglarna. Bunkern invid fågelstationen brukar vara ett bra ställe. Här kan du stå i lä för de flesta vindar.
Landsort är en utpräglad sträcklokal, men i vikarna Saltmar och Bredmar brukar vadare och änder ibland stanna upp korta stunder.
Under isvintrar samlas stora skaror alfågel, storskrak, storskarv och vigg i råkar runt ön. I flockarna syns också bergand och den sällsynta alförrädaren regel-bundet. Vid den norra udden gör havsörnen sina dagliga jaktrundor. Celebriteter som ismås och fjälluggla har också visat sig.
Ön är kuperad men ändå lättillgänglig eftersom en grusväg löper utmed västsidan. I de täta enbuskagen kryllar det av småfåglar under vår och höst. I april syns nästan dagligen den sällsynta svarta rödstjärten och den högnordiska ringtrasten.
De inre delarna av ön upptas av alkärr och en tät djungellik maritim björkskog. På somrarna sjunger härmsångare, gärdsmyg och rosenfink i de täta blommande skogsbrynen av slån, try, olvon och vildkaprifol. Vid Saltmar häckar höksångare, en ostlig art som relativt sent etablerat sig som häckfågel i vårt land. I maj sjunger också exklusiviteter som halsbandsflugsnappare och mindre flugsnappare i lövlundarna. I slutet av månaden anländer lundsångaren som här har en av sina två häckplatser i länet. I september ses blåhake, rödstrupig piplärka, vide- och lappsparv. Det bästa stället att titta på sträcket är på norra udden, då småfåglarna vår som höst söker sig mot närmaste land.
Ringmärkarna på Landsorts fågelstation märker cirka 9 000 fåglar per år, vilket gör stationen till landets tredje största efter Ottenby och Falsterbo. Listan av rariteter kan göras lång. Sibiriska sällsyntheter som taiga- och kungsfågelsångare är årliga gäster i första hälften av oktober. Bilden visar dvärggransångare, en ny art för Europa, som sågs i oktober 1991. Genom åren har ca 290 fågelarter iakttagits på ön. Varje år ses ca 225 arter.
Även botanisten har stort utbyte av ön. Här finns många typiska utskärgårdsarter som t ex strand-veronika och de norrländska arterna hönsbär och nordkråkbär. En annan nordlig art är åkerbär som på ön har sin sydligaste växtplats i landet. Klippoxel är ett ovanligt träd med sydlig utbredning. Den har liksom åkerbäret förmodligen kommit hit med hjälp av fåglar.
Ett bra sätt att bekanta sig med öns natur är att följa naturstigen som börjar vid Bredmars artrika havsstrandängar och leder upp till Saltmar. Längs stigen kan du hitta nattviol som är en av öns karaktärsarter, eller studera de saltpiskade margranarna med sina krypande, rotslående grenar. Vid Saltmar finns en vacker sandig strandäng med vejde och trift. Här hittar du också hällkar med vattensalamandrar.
Den allra nordligaste delen av ön är fårbetad och här kan du få en bild av hur öppet skärgårdslandskapet var innan betesdjuren försvann. Nära landsvägen hittar du korskovall och krissla.
Öja är en huggormsö. I maj ligger ormarna och solar sig på klipporna och då kan du hitta alla färgvarianter, även den vackra blå. På ön finns också gott om skogshare.
En av öns sevärdheter är Helveteskällan – en vattenfylld jättegryta som är en av de största i länet och mäter 2,4 m tvärs över och har ett djup på 3,5 m. Den användes förr som offerkälla och mynt från fjortonhundratalet har hittats på dess botten.
Denna ögrupp skymtar vid horisonten öster om Öja. Öarna är med sina 1 200 fågelpar bland de fågeltätaste i skärgården. Här finns en av landets största skräntärnekolonier, en stor tordmulekoloni, sillgrisslor och många andra typiska skärgårdsfåglar. På vintern ses ofta flockar av skärsnäppa. Öarna har en rik växtlighet typisk för fågelgödslade klippor. Här finner du bl a klibbglimmens vackra blomsterkvastar.
Ögruppen är ett naturreservat och du får inte vistas närmare än 100 m från stränderna under perioden 1/4-31/7.
