Munkö är ett paradis både för botanister och för den som bara vill gå på upptäcktsfärd i en vild och spänn-ande natur. Här bjuds på tre stora sevärdheter – de blomsterrika kalkhällmarkerna, gammelskogen med sina guckuskobestånd och de märkliga geologiska formationerna på ön Kalkkobben.
Hitta ut till skärgården med Waxholmsbolagets reseplanerare
Den nästan tropiskt frodiga skog som finns i öns två dalgångar sätter verkligen fantasin i rörelse. Här finns metertjocka jätteaspar och stora brötar av kullvräkta träd. När du tränger dig in i Munkös skogar stöter du snart på idegranen. Detta sällsynta och frostkänsliga lilla träd trivs bra på ön och bildar tillsammans med skogstry nästan ogenomträngliga buskage.
Växtligheten är unik i sin örtrikedom. Redan tidigt under seklet gjorde sig Munkö känd som gucku-skoön. Där den diffusa stigen som löper på öns mitt går upp mot hällmarkerna hittar du det största guckuskobeståndet med nästan meterhöga plantor.
Ön är även rik på andra orkidéer. Inte mindre än 13 arter står att finna. Bland dem märks skogsnycklar, nästrot och tvåblad, liksom den storvuxna svärdsysslan som förekommer rikligt i lite öppnare skogspartier. En specialitet för ön är också den rödblommiga Sankt Pers nycklar.
På Munkö finns inte bara orkidéer. I den fuktiga myllan växer rikligt med underviol, tandrot, tibast, ramslök och strävlosta. Sårläkans mörkgröna blad och lundskaftingens ljusgröna tuvor täcker marken på flera ställen. Ett spännande ställe för blomsterstudier är det urskogsliknande området i sydväst. I den fuktiga skogen finns flera guckuskobestånd och en över 10 m hög idegran. I södra delen växer öns största bestånd av det högvuxna och sällsynta gräset skogskorn.
Kalkhällarna som hör till de artrikaste i länet är i sig värda en utflykt. På våren färgas de av Adam och Eva, backsippa, vitblommig kalkväxter som stenkrassing, kalktrav, klibbarv och grusbräcka samt ormbunkarna murruta och fjällhällebräken.
Under högsommaren kan du njuta av en mångfald färgsprakande arter som solvända, gräslök, brudsporre, axveronika, strand-veronika och blodnäva. I skarp kontrast ligger det intilliggande leptitbergets grå lav- och ljunghed. På försommaren flyger den sällsynta fetörtsblåvingen över hällmarkerna.
Mörtö, strax söder om Nämndö, anses ha den allra artrikaste kalkhällsfloran i länet. Här förekommer bland annat rikligt med fältvädd, en art som annars är en karaktärsart för det öländska alvaret.
