Vira bruk fick redan 1635 monopol på tillverkning av värjor till den svenska krigsmakten. Konsten att smida värjklingor gick i arv från smed till smed ända till 1948 när den siste smeden dog. Den lilla byn är uppbyggd kring bruket som nu är restaurerat och fullt funktionsdugligt.
Genom byn rinner Viraån som försett bruket med kraft till stångjärnshammaren. En liten fors strömmar under almars och alars höga lövtak. I träden sjunger rosenfink, grönsångare, näktergal och härmsångare. Strömstare övervintrar i forsen. Längs stranden växer blomvass och sprängört. I vattnet finns rikligt med näckmossa, en brunaktig mossa som är trekantig i genomskärning. Den användes förr som tätning nära eldstäder eftersom den är mycket svårantändlig. Följer du ån nedströms kantas den av stora bestånd av rödvide. Längre ned kommer du till ett kärrområde med stora förekomster av springkorn, ängsruta och den gamla medicinalväxten kalmus.
Sjön Viren är omgiven av vackra barrskogar och är mycket klar. Längs den östra stranden löper en av länets större rullstensåsar. Den har gett upphov till flera sandstränder vid sjön. Det klara vattnet passar de häckande storlommarna. Virens norra strand är låglänt med strandängar och starrmader.
De översvämmade ängarna är på våren fina rastplatser för skedänder, krickor och bläsänder. I strandkanten trippar gulärlor. De starrdominerade våtängarna övergår i blommande torrbackar med jungfrulin, gökärt, solvända och doftande backtimjan. Över denna fridfulla scen jagar lärkfalken ofta trollsländor i ljumma sommarkvällar.
Granskad och kompletterad av Åke Strid, Naturskyddsföreningen i Österåker våren 2000.
