NotblomsterI sydvästra delen av länet slingrar sig Sörmlandsleden genom ett storslaget sjö- och myrrikt skogsområde. De stora skogarna söder om Yngern brukar kallas Sjuenda kronopark. Området är ett omtyckt utflyktsmål för svamp- och bärplockning. Delar av kronoparken är skyddade i domänreservat. De mest kända är Vattgruvmossen och gammelskogarna runt skogstjärnen Stora Envättern.
Yngern är den största sjön i södra delen av länet. Vattnet är så rent att det är drickbart. Fiskgjusen ses ofta ryttla över sjön i jakt på sin föda. Ute på den vidsträckta vattenspegeln ligger storlommen, de klara skogssjöarnas karaktärsfågel. Lommen, trodde man förr, var en djävulens fågel som förde olycka och sjukdom med sig. Den som någon gång hört lommens klagande rop har inte svårt att förstå varför.
Södertälje kommun lämnade förslag till länsstyrelsen att besluta om motorbåtsförbud på Yngern, men det gick aldrig igenom. Nu är det Nykvarns kommun och de driver inte frågan aktivt. Södertälje Naturskyddsförening ställde sig bakom förslaget om motorbåts-förbud. De tycker att det är viktigt att värna den unika vattenkvaliten i en så stor sjö. När man undersökt sjön har man också konstaterat mycket höga bevarandevärden.
För dykare har sjön mycket att bjuda. Vattnet är artrikt och rent, sikten är ofta god och omgivningarna är vackra. Här förekommer fiskarten nissöga, liksom den renvattenkrävande cyanobakterien Nostoc zetterstedti, som bildar grönbruna klumpar, ibland ganska likt köttbullar på botten. Den kallas också ”köttbullsalg”.
Vid Hökmossen, i Yngerns nordöstra hörn, finns en bäverdamm strax nedströms själva sjön där Turingeån börjar. Här ser man ofta strömstare på vintern.
Stora Envättern omges av en ca 170 år gammal skog. Särskilt spännande är de vidsträckta fuktiga skogarna intill tjärnarna i söder. Här växer rikligt med spindelblomster, en av våra minsta orkidéer. Den missgynnas av det moderna skogsbruket. I skogarna trivs också mattlummer som bildar meterlånga revor bland blåbärsriset. Om du kikar ner i vattnet vid sjöstranden finner du små bladrosetter av notblomster, braxengräs, sylört och strandpryl – karaktärsväxter för de näringsfattiga skogssjöarnas klara vatten.
Den största delen av skogarna söder om Yngern sköts rationellt. Det gör dem tämligen ointressanta för dig som letar efter ovanliga växter eller djur. Några undantag finns bl a ag, ett halvgräs vanligt på Gotland som var betydligt vanligare i vårt län under bronsålderns värmetid. Den har här två av sina fåtaliga kvarvarande växtplatser i länet. Utmed grusvägen till Sarvsjön kan du hitta bergjohannesört.
Vid Alsjön finns en granskogsbevuxen dalgång med mycket rik svampflora, unik för södra Sverige. Här växer en lång rad svamparter som bara trivs i riktigt gamla skogar med god tillgång på död ved, bl a alla länets marklevande taggsvamparter, brandticka, ostticka, vågig ticka och på sluttningen upp mot den omgivande hällmarkstallskogen också ull- och laxticka.
Tjäder och orre har fasta stammar i området och under sommarnätter hörs trädlärkornas melodiska sång från hällmarkerna.
Vattgruvmossen är en stor myrmark omgiven av ett väglöst vildmarkslandskap med idylliska skogstjärnar och vidsträckta, karga hällmarksskogar. En plats där du om våren kan lyssna på orrens bubblande spel och tranans ödsliga rop.
I söder är mossen bevuxen med en gles tallskog som i midsommartid skrudas av tusentals vita skvattramblommor. Doften av skvattram och pors kan vara nästan bedövande och till och med framkalla huvudvärk. Detta öde drabbade även vikingarna, inte sällan följt av en okontrollerad vrede, när de kryddade sitt öl med de båda örterna. Det finns forskare som hävdar att vikingarnas bärsärkaraseri framkallades av pors, som var den vanligaste ölkryddan. Porsen var så värdefull att Västgötalagen belade olagligt insamlande av örten på annans mark med ett ansenligt bötesbelopp. Kvistar av skvattram och pors lades också mellan sängkläderna för att fördriva mal och vägglus.
Den norra delen av myren är helt öppen och här finner du fattigkärrsväxter som rosling, tranbär, taggstarr och tuvsäv. En mer artrik flora finns vid den lilla skogssjön Stora Kobäcken. På tjärnens förrädiskt sviktande gungfly växer vitag, kallgräs, sumpstarr, vattenklöver, trådstarr och tre sileshårsarter.
Det rikt förgrenade och väl markerade stignätet gör mossens omgivning lättillgänglig för besökaren. Skogarna brukas rationellt och är inte särskilt gamla. Den karga och glesa hällmarkstallskogen runt mossen är ett säkert tillhåll för nattskärra, vars spinnande läte du kan höra under maj- och juninätter. Här häckar också dubbeltrast och har du tur kan du stöta på både tjäder och mård. Under vårarna spelar orrar från trädtoppar runt mossen.
Vattgruvmossen har fått sitt namn av de vattenfyllda järngruvorna. Den djupaste är hela 107 meter. Resterna av det gamla gruvsamhället finns också kvar. Brytningen påbörjades under 1600-talet och pågick en bit in på 1800 talet. Berggrunden ger upphov till en rik flora. Runt de gamla husgrunderna och i skogsbrynen växer malört och blodnäva samt orkidéarterna korallrot, knärot och grönkulla. Björkviksmossen vid Södra Yngerns norra strand är liksom Vattgruvmossen opåverkad av dikning och skyddad som Domänreservat. Mossen är tallbevuxen men i omgivningarna finns också gammal granskog. På kullfallna trädstammar växer urskogsindikerande vedsvampar som blackticka.
Det vetenskapligt mest intressanta området vid Yngern är det åslandskap med åsgropssjöar som bildar en barriär mot sjön Vällingen. Åssjöarna bildades när stora isblock bäddades in i åsen. När isblocken sedan smälte efterlämnades nästan helt runda upp till 11 m djupa sjöar. Sjöarnas hydrologi är märklig. Inga bäckar löper till eller ifrån sjöarna. Vattenutbytet sker istället helt underjordiskt.
Strax sydost om Yngern, i ekhagarna sydost om Tingsätra, finns en rik, lundartad flora, där du om våren kan hitta gulsippa, vätteros och olika vårlöks-arter. Liknande lundflora hittar du också intill en mindre bäckdal vid Yngesvikens västra strand.
Även söder om Sjundasjön finns örtrika skogar. Ett stort område mellan gården Sjunda och Saltkällan är påverkat av kalk och i blåsippslundarna är tibast vanlig.
Ädellövskogar finns också vid Norra Yngern, sydväst om Nykvarn. På en udde som skjuter ut i sjön finns en artrik ek- och hasselskog kallad Jägarskogen. I den fuktiga myllan under lövträden trivs många ovanliga svamparter, bl a den mycket sällsynta svartnande kantarellen och violett fingersvamp.
Granskad och uppdaterad Bjarne Tutturen, Naturskyddsföreningen i Södertälje 2000
